Förlossningsberättelse:
Det hela började samtidigt som filmen på onsdagskvällen (26/5), dvs kl 21. Jag började känna lite små svaga värkar. Jag satte genast igång och masserade bröstvårtorna, här skall bli barn tänkte jag. Just detta drag visade sig inte vara så klokt när det senare kom till amningen, men jag återkommer till det. Värkarna blev mer och mer uttalade och de kom med ca 5 minuters mellanrum och höll i sig i ca 20-30 sek. Vid 21.40 tittade Anders på mig och undrade, "känner du ingenting eller?". När jag svarade "det har nog börjat nu" trodde han först att jag skämtade. Sedan blev han alldeles till sig. Vi ringde mina föräldrar som skulle vara barnvakt. De hade varit på fest men satt i bilen och var ca 15 min ifrån oss så de skulle komma på en gång. Vid 22-tiden ringde jag till Södertälje där vi helst ville föda. Vi var så välkomna så. Men jag sa att vi väntar nog lite innan vi åker.

Kl. 22.15 steg först mina mamma innanför dörren, fortfarande med festkläder på sig och sin väska i högsta hugg. "Skall ni åka nu?" sa hon. "Nej vi väntar en liten stund" sa jag. Sedan kom min pappa och jag fick ungefär samtidigt en ganska kraftig värk. Han blev jättestressad och sa "nej, nu måste ni åka!". För att det skulle bli lugnt tog vi våra saker och packade in i bilen. Jag fick sedan för mig att det nog var läge att ta en liten promenad innan vi åkte... Klockan var nu 22.30. Sagt och gjort, Anders följde lite motvilligt med på min idé. Efter en 10 min blev jag panikkissnödig, upp i skogen och kissade, inte helt genomtänkt kanske..., där uppe i skogen fick jag en jättevärk. Men vi fortsatte promenera en stund till. Och efter nästa jättevärk sa Anders "NU ÅKER VI!!!". Och då skulle vi ju promenera hela vägen till bilen först... Vid 23.15 åkte vi. Mardrömsfärd i bilen. Massor av poliser ute, jag hade jätteont nu. Min enda tanke var, de får inte stoppa oss för det betyder 5 minuter längre till lustgasen.

Vid 23.50 var vi inne på Södertälje BB. Jag hade jätteont och tyckte att NU vill jag ha lustgas. Men innan dess skulle det ju tas ctg-kurvor, kollas hjärtljud och frågas om mitt personnummer 78 gånger. I min journal står "patienten har svårt att vara stilla". Tro sjutton det! Lustgas fick jag i alla fall ganska så snart (om man tittar på tidsnoteringen i journalen, jag tyckte att det var en evighet...). Äntligen, jätteskönt! Sedan gick allt fort, och jag blev lite skönt borta av lustgasen. Anders har berättat att jag verkligen hade svårt att vara stilla. Jag kavade upp och ner i sängen, knep med benen som om jag skulle kissa på mig, barnmorskan fick "bända" isär benen för att kunna kolla hur det såg ut. Klockan 00.51, en timme efter att vi kommit in på förlossningen, fyra timmar från första känningen, kom lilla Stina till oss. När vi kom in på förlossningen var jag öppen 4 cm så barnmorskans kommentar i journalen när vi skrevs in "förlossningen går fort framåt" stämde verkligen. Trots att det gick snabbt sprack jag ingenting. Jätteskönt! Under hela förlossningen tänkte jag på något min pappa sa till oss när vi var små och åkte bergochdalbana "skrik, släpp ut det". Så det var ett fasligt vrålande på mig under denna förlossning, men det hjälpte faktiskt.

Sedan fick vi två sköna dygn i familjerum på BB. Jag läkte ihop ännu fortare denna gång och redan vid lunch efter förlossningen kunde jag gå och kissa utan att det kändes så farligt. Amningen däremot fick en smärtsam start. Efter allt mitt masserande så var bröstvårtorna helt "skinnflådda" redan innan Stina började suga på dem. 

Vi åkte hem på lördagen efter lunch. Och vilken fart det blev på en gång. Kontrasterna var totala från den lugna tysta miljön på BB till två busfrön hemma och full fart med mat, saft, skrik, bråk och dessutom ett litet spädbarn mitt i allt detta kaos... Jag ville tillbaka till BB och bara vila. Men det var bara att sätta fart, in i kaoset och försöka hitta någon vardag någonstans. Vi fick hursomhelst åka tillbaka till BB på söndagen då Stina hade tappat lite väl mycket i vikt de första dagarna. Men på vägningen på söndagen hade hon vänt och allt var frid och fröjd.

Valborg firade vi här hemma i vår lugna vrå. Barnen gick och lade sig tidigt och vi fick tid att grilla, äta, dricka och prata i lugn och ro. Jätteskönt! Barnen fick ju inte äran att se någon brasa, men å andra sidan är de för små för att vilja gå dit. Om några år lär det väl vara ett fasligt liv om att gå till brasan...

Dagen efter, 1 maj, firade vi med att åka till Skansen och njuta i solskenet. Varmt, skönt och mysigt blev det. Men i vanlig ordning är ankorna roligast så just Skansen finns väl inget behov av ännu... det är mest skönt för mamma och pappa med lite miljöombyte, och inhägnat område.